thailandscherloff

I mars 2005, när jag och S var på semester i Patong Beach på Phuket, låg vi vid stranden och solade när en gammal plaststol blåste i land precis nedanför våra fötter. En kille som hade sin taxi parkerad strax bakom oss, på strandgatan, gick ner för att ta hand om stolen. För oss såg den grå-sjaskig och värdelös ut, men för honom var den nog ett fynd. När han bar i land stolen, kommenterade vi det hela och han sa att det förmodligen var en stol som svepts ut i havet vid tsunamin och som nu återbördats till land igen.

Vi kom att börja prata med denna thailändske kille som pratade förvånandsvärt bra engelska (de flesta thailändare pratar antingen ingen engelska alls, eller om de jobbar inom turistnäringen, så kan de prata engelska hjälpligt, med kraftig brytning och med dåligt ordförråd).

Den här killen visade sig vara mycket social, ha humor och vara en mycket trevlig person.
Han berättade att han var taxiförare och vi som hade tänkt åka in till Phuket Town dagen därpå, frågade om han kunde köra oss. Visst - det skulle gå bra. Han lovade att hämta oss vid vårt hotell morgonen därpå (hotell Burasari, kan mycket varmt rekommenderas). Ngiem visade sig vara en mycket bra guide också och kunde berätta mycket för oss om ön Phuket, deras kultur och religion (bhuddismen) m m. Personkemin stämde verkligen och vi beställde körning även till nästa dag då vi skulle till den härliga stranden Leam Singh beach (Leam Singh betyder Lejonudden, Leam=udde, Singh=lejon). Vi anlitade Ngiem var och var annan dag därefter när vi skulle åka någonstans och vi kom att få allt bättre kontakt. Han fick prata av sig med oss om alla hemska minnen från tsunamin, något som nog var mycket välgörande för honom. Thailändare har i sin uppfostran och kultur lärt sig att man inte ska visa för andra när man är arg, ledsen etc. Och att för en thailändare blotta sina innersta känslor för en annan thailändare är inte något som man gör. Med en helt utomstående går det emellertid bättre och vartefter, under alla besök som vi gjort på Phuket efter den resan, har vi kommit att bli de bästa vänner. Det är annars ovanligt för en utlänning (farang, som thailändarna kallar alla västerlänningar) att komma en thailändare in på livet.

Vänskapen med Ngiem har gett oss så mycket, dels så är han så jättetrevlig att umgås med, har ett stort mått av humor (det delar han med många thailändare), dels så har vi fått jättemycket hjälp med olika praktiska saker som är svåra att klara av utan att kunna prata och göra sig förstådd på thailändska. Jag menar då olika saker som har att göra med att vi skaffat hus där, t ex kontakt med elverket, bankärenden etc. Folk pratar inte engelska i allmänhet och man är helt ställd utan tolk. Vårt mål är ju att en gång i framtiden klara av konversationen på thai helt själva, men det är en lång och krokig väg dit, så det dröjer ett tag innan vi är där...

Suvarnabhumi (uttalas Suvanapoom) kan i dagsläget ta emot 76 flyplan i timmen och 45 miljoner passagerare/år.

Det finns 2 parallella landningsbanor som båda är 2200 meter breda och 3,700 respektive 4,000 meter långa. Bilparkeringen i direkt anslutning kan ta 5,000 bilar. När flygplatsen är helt färdig kommer den att ha 4 st landningsbanor och en kapacitet av 100 miljoner passagerare/år och 112 flyg/timme.

En enorm flygplats, men så är den också ett mycket viktigt nav för flyg till och från hela världen, och naturligtvis en destination för den enorma mängd turister som besöker landet varje år.

Idag är det bara fem dagar kvar innan vi äntrar Thai Airways jumbojet Boeing 747 med destination Bangkok. Vi kommer att landa där halv sju på morgonen, thailändsk tid. Klockan är då halv två på morgonen här hemma. Det är egentligen 6 timmars tidsskillnad mellan Thailand och Sverige, men när vi har sommartid blir det
bara 5 timmars tidsskillnad.

Såsom vädret är idag så kan man inte annat än längta efter att få komma till ständig värme och sol. Ja solen är inte ständigt lysande på Phuket den här tiden på året. Det är fortfarande regnperiod, men oftast så kommer det någon skur på eftermiddagen, eller så regnar det på natten. Vi har semestrat där ett par gånger förut i oktober och haft soligt och fint väder mest hela tiden.

Jag ska berätta om när S och jag åkte hem efter julsemestern. Först åkte vi den obligatoriska sträckan Phuket - Bangkok på kvällen (1 timme och 20 min) och sedan var det ett par timmars väntan på Bangkoks stora nya flygplats Suvanabhumi (uttalas Suwanapoom).

När vi sedan skulle gå ombord på jumbojeten strax efter midnatt för att åka hem till Stockholm, skojade vi om att det skulle ha varit skönt att få sitta i första klass och få ha riktigt gott om utrymme. Gissa om vi blev förvånade när vi blev anvisade sittplatser i Business Class, en avdelning med bara 16 stora, härligt breda fåtöljer! Till varje fåtölj hörde en invividuell liten plasmaskärm där man kunde välja på olika filmer att titta på. Det fanns också en telefonlur i varje säte som man genom att dra sitt kontokort genom, kunde ringa till marken. Säkert var det dyrt, men det kändes ändå häftigt och lyxigt.

På denna lilla grupp passagerare var det två flygvärdinnor som passade upp. Vi hade ju tänkt att försöka somna så fort som möjligt, eftersom vi skulle arbeta när vi kom till Stockholm (vi landade där vid halvsju-tiden nästa morgon) men det blev inte sova av på ett par timmar. För nu var det god mat som gällde.

Jag och S beställer alltid "Sea Food menu" i förväg när vi åker med Thai (eftersom vi inte äter fyrfotingar). Och nu fick vi kallrökt lax med pepparrotsdressing och sallad till förrätt. Till det fanns det två sorters vitt att välja på. Sedan kom huvudrätten som bestod av en stor fin filé´av någon för mig okänd vit fisk. Den serverades med vitvinssås och duschesspotatis. Allt serverat på riktigt porslin med fina glas och bestick. Sedan huvudrätten var avklarad, kom flygvärdinnorna rullande med en vagn med olika dessertostar, färsk ananas, färsk melon och druvor samt kex. Till det fick man välja portvin eller ett par sorters rött. Mätta och belåtna satt vi sedan där och jäste och började fundera på att luta den breda sköna skinnfåtöljen bakåt och sova lite. Men det blev inte någon av med det, för då kom dessertvagnen! Det fanns olika desserer att välja på. Jag tog en bananpudding och S tog en cocospudding. För de som så önskade fanns även kaffe och avec.

Därefter öppnade vi de tjocka härliga filtarna som hörde till varje stol, lutade oss bakåt och dåsade bort, mycket nöjda med att ha fått smörja kråset och bli uppassade som kungar, utan att ha behövt betala något extra för det

Det är nämligen så att Thai nu och då flyttar upp ett antal passagerare från Economy Class till Business Class, detta när ekonomiklassen är överbokad. De resenärer som bokat Business Class flyttas då upp till First Class i stället (så de inte ska behöva beblanda sig med slöddret som egentligen hör hemma i ekonomiklassen...).

I kväll var det meningen att jag skulle äta kalkonköttbullar och stuvade makaroner och S skulle äta inlagd sill, kokt ägg och potatis. Blev det det då? Nä...det blev en stor stenugnsbakad baguette från NK:s konditori, en bit ekologisk brieost och ett glas rött i stället. Man vet ju inte vilken måndagkväll som är ens sista, så man ska passa på att njuta av det goda i livet tycker jag. Och gott var det också kan ni tro. Under höst- och vintersäsongen stegras ostbegäret och vi äter ost, baguette och tar ett glas rödvin säkert varje vecka. När sedan sommaren kommer så känns det inte lika lockande med ost längre, då blir det desto mer räkor, rökt lax, rostat bröd och ett glas vitt i stället.

Det gäller väl att passa på att bunkra upp fett nu innan thailandsresan. För i Thailand så äter men smalt, sunt och gott. VI älskar thaimat och den blir man ju inte fet av direkt, det skulle i så fall vara av den goda iskalla Chang-ölen i så fall, men sådana mängder häller vi inte i oss. Förresten, så är det vanligt att thailändare har is i sin öl. Det har vi tagit efter och tar alltid is i vår öl. I det varma klimatet blir ölen annars snabbt byxljummen. Changöl är dessutom både starkt och smakrikt så det känns inte alls utspätt och "lankigt".

Nu är det exakt 10 dagar innan det bär iväg...Gissa om vi längtar!

En svart söndag, och då tänker jag inte främst på de svarta, tunga skyar som trycker runt hustaken utan på den tragiska olyckan som drabbat de resenärer som med flygbolaget One-Two-Go var på väg från Bangkok till Phuket.

Flygolyckor kan ju hända, vilket bolag man än åker med, men lågprisbolag har jag alltid känt mig tveksam till. Det finns ju en eller flera förklaringar till varför de kan hålla så låga priser. I det här fallet så rörde det sig om en gammal McDonell-Douglas MD-80, som ursprungligen kom från Los Angeles. Gamla maskiner med flera år på nacken är inte något som man frivilligt ska sätta sig i. Samtidigt får man förstå att många, kanske främst unga människor, ser detta som en chans att till en rimlig kostnad komma ut och se sig om i världen. När man är ung känner man sig ju dessutom i princip odödlig (för min egen del är det mycket länge sedan jag kände mig ung och odödlig). Hur som helst, det är mycket tragiskt och jag tänker på alla de som nu i kväll känner en nattsvart sorg efter att ha förlorat sitt barn, sin livskamrat eller en mycket god vän. Hur hemskt det ska kännas kan man nog inte sätta sig in i, bara försöka att förstå.

Idag har vi bara tagit det lugnt. En långpromenad till Annikas hembageri på Odengatan, en blåbärsbakelse och ett wienerbröd för mig och en moccabakelse för S. Sedan hem för att avnjuta godsakerna. Annika bakar så gott bröd, godare än de flesta andra stora konditorierna i stan.

I torsdags började vi vår fjärde termin på Folkuniversitetets kurs i thailändska. Det var verkligen roligt att få starta upp igen. Jag och S är de enda som gått terminerna i ett sträck, två andra anslöt sig förra terminen. De hade gått de två första terminerna tidigare men gjort uppehåll av olika anledningar. Nu är vi ett sammansvetsat gäng, jag, S, glada sympatiska Anna samt Kjell, som också är en trevlig prick. Han är gift med en thailändska och vill lära sig att prata med henne på hennes språk. Thailändska är ett så konstigt och annorlunda språk, så att lära sig språket "hemmavid" från sin fru etc går inte så bra. Man måste ha en riktigt språklärare för att lära sig från grunden.

Detta blev en lång parentes till det jag tänkte komma till, nämligen att jag och S ägnade en del av eftermiddagen åt att plugga thailändska. Man måste försöka ha karaktär och avsätta en stund mest varje dag för att komma vidare. Vi har sedan förra terminen börjat med att läsa och skriva och det är inte lätt. De har ju helt egna bokstäver som ser ut som de mest fantasifulla krumelurer man kan tänka sig.

Thailändska språket har 44 konsonanter! Det innebär att det finns flera G, flera K etc. Ibland uttalas de olika och ibland lika, men man kan inte byta ut dem när man skriver, utan det gäller att veta när man ska använda just den rätta bokstaven. Thailänska språket har också fem olika sätt att uttala ett ord. Beroende på hur du uttalar ett ord, får det olika betydelse. T ex så är ordet för "långt borta" och "nära" samma ord, nämligen "GLAJ", men... de uttalas helt olika. Nära, uttalas genom att man liksom höjer upp tonfallet på a-et för att sedan låta tonen åka ner igen, man kan likna ljudkurvan med en fjälltopp. Orden "långt bort" däremot, är samma ord, men uttalas genom att man sänker tonläget när man kommer till ..aj. Ljudkurvan blir här som ett sluttande streck, man börjar uttala ordet med högt tonläge och låter rösten sjunka ner. Förstår ni att det är ett mycket annorlunda och speciellt språk?



I början av kursen gick många timmar åt för vår lärare Sawitree att försöka lära oss de fem tonlägena. Hon var en mycket sträng lärare, och gick runt i bänkarna och försökte nöta in de olika tonfallen. Ett par killar slutade efter ett tag, min teori är att man måste ha ett visst tonöra för att kunna höra och uttala de olika tonerna, och dessa killar var nog i både fröken Sawitrees och mina öron hopplösa fall...

Vi blev försäkrade om att vi så småningom skulle få "thailändska öron", vilket innebär att man helt plötsligt lätt hör skillnaden i de olika uttalen och att det helt plötsligt "sitter där det ska".

Det fungerade faktiskt och tonerna är inte längre något problem, nu är det alla konstiga bokstäver och att kunna skilja på dem som är den stora utmaningen.

Nog om det språkliga nu.



Kvällen ägnade vi åt en god middag
och därefter har vi tittat på en DVD som vi köpt av den gamla succeserien Bläckfisken. Den handlar om maffian på Sicilien, Den lovordades när den sändes på 80-talet, och jag kan förstå det. Det första avsnittet, som vi såg i kväll, var mycket lovande!

I morgon är en annan dag, och "om vi får leva och vara friska" som min kära mor brukar säga, så blir det nog ett besök hos min syster och hennes familj samt en tur till IKEA för att köpa en påse blandat. Det fattas ännu lite småsaker som vi tänker ta med oss när vi
"åker hem" till Phuket.

Vi skulle egentligen har åkt "hem" till vårt Rawai den 31 augusti och stannat i tre veckor, men Staffan har blivit sjuk så vi har fått ställa in resan. En infekterad cysta som tydligen legat på lur sedan fosterstadiet har vaknat till liv. Den bekämpas nu med antibiotika i stora doser. Sedan ska den om ett par veckor tas bort. Därefter hoppas vi på ett snabbt och fullständigt tillfrisknande.

Då vi inte haft någon egentlig sommarsemester i år, förutom en vecka på Öland, så är vi i stort behov av att få några veckors avkoppling från jobb och vardag. Vi har därför bokat nya biljetter och siktar nu på att åka ner till vårt hus den 4 oktober, och stanna ända till den 28:e. 24 härliga dagar, det ska bli så skönt.

Det var in i det sista ovisst om vi skulle kunna åka ner den 31:a september så jag förberedde mig genom att packa vår ena resväska med "hårda" saker som ska med ner till vårt hus. Prylar till köket, lakan från Ikea, och en massa andra saker. Har även köpt två breda rullar med en bambutapet som vi ska ta med och sätta upp som fondvägg i vardagsrummet. Hittade tapeten på inredningsaffären Posh Living på Sveavägen här i Stockholm. Den är jättesnygg och ger ett exotiskt, mysigt intryck. Tror att den kommer att passa mycket bra när den kommer på plats.

Vi har även köpt två stycken utebelysningar, avsedda för att fästas på en vägg på t ex en altan. De ska vi sätta upp på den vita mur som omger huset, de ska placeras invid poolen så att det blir lite ljusare i hörnan där vi har våra poolmöbler. Det finns mycket snygga möbler att köpa på Phuket, men när det gäller armaturer så har vi mer att välja på här hemma, och dessutom sånt som ligger mer i vår smak.

Vårt hus är inrett med thailändska möbler (eller mest indonesiska teakmöbler) men en del mindre detaljer som belysning etc har vi tagit med oss hemifrån. Stilen ska dock vara åt det asiatiska hållet, så någon PH-lampa eller dylikt blir det inte tal om att hänga upp.

När vi kommer tillbaka den 29 oktober har vi bara 44 dagar att räkna ner, för den 12 december bär det av "hem" igen! Då ska vi på nytt fira julen i skön värme. Vi kommer då att stanna till den 13 januari, så det blir en hel månad som vi får njuta vårt otium:

OTIUM CUM DIGNITATE (latin: vila med värdighet) Lugnt hedersamt privatliv efter väl förrättat livsverk. Romarna (och så även Hr Scherloff...) uppfattade arbete som ett nödvändigt ont. Begreppet otium stod för all sorts frihet från plikter och uppbundenhet; ett idealtillstånd som möjliggjorde bildning, konstnärsskap och njutning - sysselsättningar utan materiell vinning som mål.