thailandscherloff

I mars 2005, när jag och S var på semester i Patong Beach på Phuket, låg vi vid stranden och solade när en gammal plaststol blåste i land precis nedanför våra fötter. En kille som hade sin taxi parkerad strax bakom oss, på strandgatan, gick ner för att ta hand om stolen. För oss såg den grå-sjaskig och värdelös ut, men för honom var den nog ett fynd. När han bar i land stolen, kommenterade vi det hela och han sa att det förmodligen var en stol som svepts ut i havet vid tsunamin och som nu återbördats till land igen.

Vi kom att börja prata med denna thailändske kille som pratade förvånandsvärt bra engelska (de flesta thailändare pratar antingen ingen engelska alls, eller om de jobbar inom turistnäringen, så kan de prata engelska hjälpligt, med kraftig brytning och med dåligt ordförråd).

Den här killen visade sig vara mycket social, ha humor och vara en mycket trevlig person.
Han berättade att han var taxiförare och vi som hade tänkt åka in till Phuket Town dagen därpå, frågade om han kunde köra oss. Visst - det skulle gå bra. Han lovade att hämta oss vid vårt hotell morgonen därpå (hotell Burasari, kan mycket varmt rekommenderas). Ngiem visade sig vara en mycket bra guide också och kunde berätta mycket för oss om ön Phuket, deras kultur och religion (bhuddismen) m m. Personkemin stämde verkligen och vi beställde körning även till nästa dag då vi skulle till den härliga stranden Leam Singh beach (Leam Singh betyder Lejonudden, Leam=udde, Singh=lejon). Vi anlitade Ngiem var och var annan dag därefter när vi skulle åka någonstans och vi kom att få allt bättre kontakt. Han fick prata av sig med oss om alla hemska minnen från tsunamin, något som nog var mycket välgörande för honom. Thailändare har i sin uppfostran och kultur lärt sig att man inte ska visa för andra när man är arg, ledsen etc. Och att för en thailändare blotta sina innersta känslor för en annan thailändare är inte något som man gör. Med en helt utomstående går det emellertid bättre och vartefter, under alla besök som vi gjort på Phuket efter den resan, har vi kommit att bli de bästa vänner. Det är annars ovanligt för en utlänning (farang, som thailändarna kallar alla västerlänningar) att komma en thailändare in på livet.

Vänskapen med Ngiem har gett oss så mycket, dels så är han så jättetrevlig att umgås med, har ett stort mått av humor (det delar han med många thailändare), dels så har vi fått jättemycket hjälp med olika praktiska saker som är svåra att klara av utan att kunna prata och göra sig förstådd på thailändska. Jag menar då olika saker som har att göra med att vi skaffat hus där, t ex kontakt med elverket, bankärenden etc. Folk pratar inte engelska i allmänhet och man är helt ställd utan tolk. Vårt mål är ju att en gång i framtiden klara av konversationen på thai helt själva, men det är en lång och krokig väg dit, så det dröjer ett tag innan vi är där...